En lång historia om en kort man

Vem är jag? Hur är jag? Hur hamnade jag här?

Ingen visste att 1992 var året Jag skulle se världen. Åtminstone inte 1989. Jag föddes i en svettig Volvo 740, något sånär stylad med påklistrade flames ifrån Statoil på väg mot Karolinska i Huddinge, ovetande om vad som skulle vänta mig. Jag skulle bli en rebell, en autokrat och fotbollsproffs.

Botkyrka hade äntligen fått sin klenod. Det vill säga en riktig klenod, för Carola räknar jag inte med. Faktum var att jag och Carola delade mer än bara hemort - båda hade en gul pyjamas. Båda var jävligt stiliga. Dessutom var både jag och Carola musikaliska.

Jag blev i ett tidigt stadie av mitt liv intresserad av musik. Jag gillade även att idrotta. Jag var han som sprang runt och alltid fick befallningar av tränarna. Jag slog på klubban, tog bollen med handen och av mina äldre bröders kompisar blev jag titulerad damp. Jag tyckte aldrig riktigt om dem, deras kamrater. Jag kan dock, idag, med facit i hand inte dementera mitt snedrivna utespelande. Till slut hamnade jag där jag hörde hemma: i målet. Jag var överlägsen vilket medförde att vid 10-års ålder blev de andra lika bra som mig. Då kände jag mig plötsligt odugligast. Jag kände mig sämst, när jag satt där i soffan hemma väntandes på att a-lagstränaren skulle ringa. Men han ringde aldrig.

I skolan hade jag några reella vänner, men en av mina bättre kompisar hette Lena. Lena Andersson, klassens magister. Hon är idag dement och allmänt labil. En gång när jag såg henne i centrum kände hon inte igen mig. Nåväl, Lena tyckte att den tyska pianisten Ludvig Van Beethoven var skicklig och elegant, och det tyckte även jag. Jag satt och spelade piano med Lena efter skolan, och på roliga timmen efter lunch på fredagarna spelade jag och Lena tillsammans. Barnen skrattade och hade roligt åt min och Lenas kamratanda. Jag fick ett block av Lena där jag kunde skriva om Beethoven. Jag lärde mig noter. När jag var sju år spelade jag in en egen komponerad låt på band och skickade in till Sony Music. Efter två veckor var jag utan svar. Efter nio år har jag fortfarande inte fått svar. Vid detta skede kulminerade mitt pianospelande, och även här krossades min paradoxala personlighet likt en handblåst glaskula, och tur det, för min väg mot normalitet börjades sakta asfalteras.

Skateboard och fotboll. Två intressen jag ägnade mycket tid åt. Jag sa till min mamma att jag skulle bli fotbollsproffs i Barcelona men sanningen var att jag var mer besatt av fotbollsskor än själva sporten. På en sommar reklamerade jag mina dyra Nike Vapor tre gånger, fick nya färger vid varje reklamationstillfälle och småungarna menade att jag var sponsrad. Samtidigt fick mina smalben ett mer och mer fördärvat utseende efter alla mina kickflip-försök. Jag ville bosätta mig i Lyon och skata på heltid, men verkligheten stavades Hallunda. Där fick jag hoppa, eller snarare, ramla.

I Kunskapsskolan träffade jag min förhandenvarande själsfrände. Jag slutade gå runt i lågprismjukisbyxor fabricerade i ett baltiskt land och började istället investera dyra Lee-jeans. Jag talar givetvis om Charlie. Först var vi rivaler, men sedan vänner. Hur imponerade jag på honom? Jag bordade en femton meter hög gran för att hämta en liten fotboll på fem sekunder. Man kunde tro att jag var en marinkårstränad rebell från USA. Jag hade skills och ingen kunde tro att jag tidigare hade fallenhet för inkompetens och att jag satt och plinkade bögigt på ett ostämt piano tillverkat av lönn.

Idag är jag här. Jag blir bättre och bättre för varje dag. Idag vill jag varken bli fotbollsproffs eller skateboardproffs. Jag skall ha fru och vara en stadigvarande familjefar. Om inte så bor jag i New York och drar in några miljoner på ett skivkontrakt. Om inte, kanske jag sitter här hemma hos morsan och farsan och bloggar. Jag är tillfreds med mitt liv.

Varför? Jag har bra attester. Jag har bättre vokabulär än de flesta lärare, och då talar jag inte om Manuelina eller Anica. Deras begreppsordbok är lika tomt som Peter Harryssons skafferi. Jag har råd med 50 ml hårvax för 150 spänn. Jag är svensk mästare i innebandy. Jag har underbara vänner. Dessutom är jag väldigt anspråkslös och omsorgsfull. Jag bryr mig om mina parhästar. Behöver Johan hjälp med sin moppe tar jag inte allt för bra betalt, eftersom vi är kompisar. Jag brukar ibland bjuda Charlie på Plopp efter skolan. Jag har aldrig druckit eller brukat tobak. Ibland fnittrar jag åt mina egna hyss.

Idag har jag insett att jag inte är en rebell, inte heller en tyrann. Jag är bara en ordinär tonåring som gillar läsk och chips. Istället för att dricka folköl och ha könsumgänge med jämnåriga flickebarn grillar jag Dennis-korv på ett berg med mina kamrater.

Min resa är dock inte slut än! Den har bara börjat. Jag har kommit tio meter på ett berg som är en mil högt, ungefär så.
Följ med mig på min resa genom livet. Allt dokumenteras nämligen här.

/ David