Det var en gång

"Vem kan stoppa mej när jag bara rullar fram
Jag tar dej till ställen bara drömmar kan
En ängel från himlen ja det undrar man
Kom igen å gunga fram" 

Kvällens långa timmar var på väg att möta sitt slut, vi började närma oss nattetid denna februari kväll. Det var mörkt, slemmigt och jag kunde inte ta mig ut, vart var jag? Jo, i min mammas vagina, (jag måste tillägga att det känns angenämt att jag vid denna tidpunkt inte hade en blekaste förkänning om belägenheten i sig) förlossningsbritsen var dygnsur och det p.g.a. den prominenta avsöndringen utav moderligt transpiration.

Stönandes och ryandes erfar man hur hon strider ända ut på esplanaderna i Södertälje, äckligt. Det var inte långt kvar tills en slipprig liten snubbe skulle födas – plopp* där kom huvudknoppen; plopp* där kom resten. Ut kommer jag i en väldans fart likt kraften i skolans tvålbehållare, jag höll på att flyga av britsen och tag mark på durken men sauverades utav navelsträngen. Det rådde en väldig anarki på BB, Södertälje. Ett nytt liv till världen och mitt namn kom komma att bli Charlie.

 
Jag erinras i ärlighetens namn inte särskilt mycket av min barndom mellan åldern 0-5 men jag ponerar/hoppas att det är normalt och sannerligen inte alls kufiskt. Jag må vara lite egendomlig men jag har nästintill alltid varit en idealisk unge. Jag har självklart varit med om en del pinsamheter och situationer där jag inte riktigt tänkt på vad jag gjort och fått lida i och med det, men annars ett liv utan fläckar.

Jag defilerade vid 2,5 års ålder över Dalvägen efter att fått uthärda skrämmande miljöer hemma hos min gammalfarfar, men jag hann undsättas halvvägs på dalvägen av en sotare och jag tackar han än idag så fort jag skådar honom.  

Jag fyller 6 år och får en tårta som ser ut som en bil, jag säger rakt och tydligt till min morbror att han luktar äckligt under samma födelsedag och börjar sakta bekanta mig med vad som komma att bli mitt största intresse åren igenom, fotbollen. Detta år anträder jag även undervisningsanstalten, inte så jävla lustigt kanske men men. Nu hade man tider att ha tillsyn över och jag kunde inte längre se ”Vicke viking” på morgonstunderna.

6års var kul, 1an var kul vi fick vår första reella adjunkt Eva, hon var försedd med kort hår och voluminös kagge, hon brukade recitera ansenliga luntor för oss. Motivet till hennes korta hår var att hon råkat ut för en liten olycka – hennes hårbeklädnad hade stått i lågor, kusligt, mm mycket. 2an var kulig, Vi håvade in en ny lärare en melodisk och väldigt pedagogisk (det är läskigt vad man inom barnvården i dessa dagar överanvänder ordet pedagogisk och böjer det i alla olika former: Pedagog, pedagogist etc.) sådan, Britt-Inger hette hon, en angenäm tant som uppskattade och hyllade mig och det var ju bra. 3an var kul, 4an var kul men därnäst kom 5an kanske även det en kul studieperiod i sig och ingen kan kverulera på att det var en händelsefattig termin. Vi hade 7 lärare under bara 5an. Jag erinras bara namnet på en – Åsa.

Åsa var med om en olycka under en idrottsdag en gång och fördes till sjukhus med ambulans efter att en discipel stött en kula på hennes axel, eleven ifråga hade förövrigt ett väldigt karaktäristiskt födelsemärke på ansiktssidan där han kultiverade långa, långa hårstrån så han fann ingen mening i att rymma då signalementen från oss ögonvittnen skulle vara explicita och han skulle upptäckas och tillfångatagas abrupt.

Mitt liv gick vidare och det var dags att byta skola, det blev kunskapsskolan för mig och det var där jag mötte min själsfrände – David. Liksom David nämnt så var vi antagonister till en början men kom varandra allt närmare och vänner är vi nu och har varit i ca 3 år. Det var under denna tidsperiod i mitt liv som det även började ske saker kring min fotboll, jag hade bytt lag till Huddinge och sedan till Hammarby för att idag spela i Djurgården.  

Jag lever ett alldeles för bra liv, mitt vokabulär är större en Davids vilket är en bedrift. Jag spelar fotboll på en hög nivå och har alltid varit något av en tongivande spelare för att vara lite återhållsam och restriktiv. Skolan fungerar jätte bra minst sagt, trots en viss svacka just nu. Jag har även världens bästa flickvän, Hannah – en milstolpe i min annars förvirrande och bisarra historia.

Vill veta mer? Läs bloggen! 

/Charlie