Nu kanske ni inte alls orkar läsa detta, men jag tänkte att det duger om man har riktigt tråkigt. Eftersom det är ett kapitel så är det inte lika roligt och sammanfattande som inledningen. Nåväl, here we go!
Jag var fyra år när jag slog ut alla mina framtänder. Mamma, en medelålders bibliofil, arbetade halvtid och tog hand om sin söta lilla minsting. Jag skenade runt i mundering med serifigurstryck på, antagligen föreställande Batman eller Spiderman. Vi var på promenad.
Mamma var så glad. Jag var också någorlunda glad. Jag tror att det var knoppningstid i min hemort, och vi gick mot min framtida skola. Där fanns det radhus och eftersom att barnen i byggnaderna skulle ha något att göra på ledigheten fanns det följaktligen diverse lekanordningar. En mycket intressant sådan. En slags klätterställning, en gång gul och grön men idag nersnorad av sexåriga turkungar och nött i alla kanter och hörn. Träflisor stack upp här och var. Det fanns en hängbro som var lika lång som mig. Jag skulle ta tag i broräckena och svinga mig över, för att leva upp till min Spiderman-utstyrsel men då small det. Jag buteljerade greppet och huvudet dök livlöst likt en squash mot kanten.
”Pang”, sa det och min mammas tuggummituggande flabb transformerades till en fasansfull frågeteckenmun. Jag började blotta mina känslor och ut ör mina ögon flög en saltsmakande dunkel vätska ut – gråt. Jag blödde ur munnen. Jag skrek som en fjortis på fyllan, såg ut som Hannibal Lector och svettades i min overall som Franz Beckenbauer i en VM-final i fotboll.
Vi strövade hem och morsan ringde tandläkaren. Vi fick tid omedelbart. Jag – ett stackars litet barn med rosenröda kinder och lätt rödfärgat hår – fick ligga där på den stumma, glasfibertillverkade tandläkarstolen med bedövning i käften. Jag kunde ana sprittningar i min underläpp. Jag insåg att de sydde. De fick dra ut fyra framtänder och det var obehagligt så in i helvete. Idag har jag fyra eller fem, jag har tappat räkningen, små ärr under underläppen och nära intill operationen kunde det sippra vätskor ur hålen om jag drack något. Idag händer samma sak och jag skyller på att jag har hål i läppen, men det är snarare så att jag dreglar.
Jag fick små söta kuddar som liknade Havrefras, fast vita och mjuka. De skulle jag lägga i munnen fast det skulle snarare behövas en Pakistantillverkad dunkudde från IKEA för att stoppa mitt blods avancemang. På vägen hem fick jag en kassaapparat av min mamma i lekaffären som låg i centrum. Då blev jag gladare.
Dagis var pest och pina. Jag grät varje gång jag skulle dit för jag visste vad som komma skulle; den onda dagisfröken Ajnor skulle tvinga i mig smörgåsar med paprika på och till lunch skulle jag bli tvingad att förtära stora, tjocka bratwurstar. Inte konstigt att jag prydde dagisets middagsbord med mina protesterande spyor vid dagens slut. Men sen fanns det ju också snälla fröknar. De underlättade den annars ack så tuffa småbarnslivet. Jag var som en tonårig utan ton. Istället för att röka polskimporterade cigg från Vivo så åt jag godis på tisdagar.
Det bästa jag visste var fredagar, åtminstonde kvällarna. I ettan eller tvåan hade jag gymnastik sista lektionen. Patricia, mina äldre bröders tillförlitliga idrottsmagister förstod min ångest inför att blotta mina juveler inför de andra pojkvaskarna. Jag ville inte duscha. Inte bättre blev det för att Patricia fick ett nytt ämbete och Jan Sörälv tog över posten. För Jan var man tvungen att duscha. Jag försökte dränka mina ångesttankar om den presumtiva stunden i duschkabinen genom att tänka på mitt dåvarande favoritgodis och den kommande kvällen. När jag väl hade klarat mig ur idrottssalen var det fritt fram hem. Mor och far och mina äldre syskon väntade. På kvällen såg vi på TV tillsammans och fikade. Jag levde lyckligt. Jag var lika nöjd som en Stureplansstekare som nyss snortat en lina snö och fått ett ligg. Livet lekte, som man brukar säga.
Ungefär emellan åldern fyra och sju år fick jag upp ögonen för musik. Jag har fyra syskon, varav den äldsta, Daniel har ägnat stora delar av sin existens till just musik. Han är tämligen skicklig vid pianot. Jag lärde mig trubadurer såsom ”Spanien” eller ”Blinka lilla stjärna”. När jag utvecklade mina tekniska finesser blev det mer radikala musikstycken som ”Für Elise” av Beethoven eller varför inte den klassiska musikaldängan ”Fame”. Nåväl, den sista kunde jag aldrig riktigt. Inte heller Für Elise, fast nästan. Jag började som sagt öva mig på att skriva noter. Jag köpte tre skivor för några hundralappar med Vivaldi, Mozart, Bach, Beethoven och de andra grabbarna. Det var bara fioler och piano. Musiken smekte mina trumhinnor, stimulerade mina testiklar och bröts ut i hundratio beståndsdelar innan de samlades för symposium i mina lungor. Musiken var ljuv.
Värt att notera är att vid detta tillfälle hade jag fortfarande glugg. Det ställe där mina fyra framtänder en gång erhölls bestod av salivinvaderat tandkött. Jag såg alltså ganska konstig ut. Jag betedde mig ganska konstigt. Trots alla dessa avvikelser var jag väldigt uppskattad. Mina vänner gillade mig men jag var framför allt älskad hos mina familjemedlemmar. Jag insåg att mitt handlingssätt inte var diskrepans utan unikhet. Jag var fan inte debil eller onormal. Jag var cool!
Liksom allt annat så började mina tänder växa ut, även om det tog år. Då började min resa mot ett hyfsat normalt leende.
/ David
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar