Jag mår bra!

OK, here we go. Jag har precis vart på Huddinge Sjukhus, är du intresserad skall du fortsätta läsa:

inatt vaknade jag av feta smärtor i bröst och mage, och jag kunde knappt ligga ner för att det gjorde så jävla ont. Jag lyckades efter om och med och somna om, men vaknade åtta av samma smärtor.

Efter en stunds medvetlöshet och tvivel ringde min mor alarmcentralen med gråt i halsen; på fem minuter hade ambulansen kommit, plockat upp mig och min nallebjörn och med full jäkla tutte gett sig av mot Huddinge Sjukhus med sirener och blåljus. De fick tydligen liv i mig innuti ambulansen.

Väl på Huddinge Sjukhus kopplade de in en massa slangar till plattor som de fäste på mig, då de befarade att hjärtat låg risigt till. Vid detta skede mådde jag väldigt mycket bättre, så jag fick ta blodtryck och urinprov. Jag råkade dock skvätta ner hela sjuksköterskan med min gula kroppsvätska, och efter en örfil var pinsamheten glömd.

Efter en stunds sömn, kelandes med min teddybjörn samt lite Bamse-läsning så kom läkaren in, som för övrigt kändes tämligen bögig. Han talade om med lättnad att EKG:et såg bra ut (med andra ord - hjärtat) och att han kolla lite på mina lungor m.m. Han lyssnade av mitt hjärta och sa "shit". Jag befarade det värsta. Han började då slå på mig väldans konstigt, och min oro steg. Hans sexuella läggning blev ganska rejält bekräftad när han började klämma på min mage, och hoppsan sa så hade han handen på min nyrakade bikinilinje. Jag hoppade till och skrek, och så typiskt som det var så blev jag medvetslös igen; denna gång körde de in sängen med full fart in i operationssal 2, där de körde skalpellen i mig.

De plockade ut det ena och det andra - tio minuter senare hade jag tre tumörer färre vilket samtidigt förklarade mina tidigare smärtor i kistan. De sydde sedan ihop mig med en töjbar sick-sack söm, ja, jag tror till och med att fabrikatet på symaskinen var en gammal hederlig Husqvarna. Titta så de behandlar sina patienter.

Här sitter jag nu - lite dåsig men mycket bättre. Jag känner mig dock en aning paranoid och läkarna förklarade detta med att jag har en presumtiv propp i hjärnan. Om jag hade tur skulle jag leva i två månader till, kanske till och med två och en halv.

Därför hälsar jag nu till alla mina nära och kära, samt Charlies nyblivna gubbe till far att jag är okej!

MVH,

eran Dagge